Jag är inte rädd för att dö
– det gör mig inte illa
När min gravsten täckts av snö,
vilar jag helt stilla
Tyst som en skugga när månen är full,
stiger min ande ur mörker och mull
Svävar som dimman i hagen
in till den yttersta dagen
När den sista grinden är stängd
och sista vagnen har farit
Faller ett stilla sommarregn
över allt som har varit
Allt är dött som en gång fanns
men lever upp någon annanstans
Glömd är själva domedagen
”Glädje!”, sjunger näktergalen
Sorgset sjunger södergök
Jag lyssnar och jag blundar
Döden väntas på besök
– han kommer när jag slumrar
Sedan reser jag min sista färd
Lämnar denna kalla värld
Jag ser en säng med tomma lakan
Då är den över, dödsbäddsvakan.